Paulines

DU är liten och försvarslös
i en värld där allting är okej
om det finns en ursäkt
och det finns ingen som kan hjälpa dig
när du är fast i ett rum med
andra som vill dig illa

och jag vet att du gömmer
bland bråten för att komma undan
medans ditt hjärta dunkar så högt
att du inte hör om de kommer närmare

alla skuggor tycks växa i takt med att du krymper

nu är de så nära att deras andetag
vibrerar i luften och du gör ditt bästa
för att inte höras eller synas
när döden sveper fram längs golvet
dina livrädda fötter står på

 

jag växte upp till en patetisk flicka
för mycket känslor
lätt till gråten
och svag som satan

fick mitt hjärta krossat på grund utav
min egen rädsla för att stå på mig
och för att förlora den jag älskade
(;fastän jag gjorde vad han ville så lämnade han mig ändå)

gick vidare

blev förälskad och älskad, fast återigen oälskad
när jag precis börjat lära mig att släppa
taget om tryggheten igen

gick vidare

trånar och åtrår
men håller mig stilla och fast
så att jag inte släpper taget förrän
jag lärt mig att stå på mig
och stå på mina egna fötter
utan att bli fälld av omogna hjärtan

dina fingrar är långa och krokiga
när du drar dem längs tegelväggen

folk stirrar, men det är du van vid
för blodet bildar konstverk och du
är konstnären

svart och svår
men ändå inte så vacker som du önskat
du har inga synliga talanger
för allt är fast på insidan tillsammans
med gamla skällsord och
slag från barndomen

vad folk säger bakom din rygg nuförtiden
spelar ingen roll
de är bara en del av inredningen i din
spartanska värld

ingen rör dig och du rör ingen
för dina fingrar är trasiga
precis som allting du så försöker
att lämna bakom dig