Paulines

det var så kallt den oktoberkvällen
att dina tårar nästan kändes varma
när de rann längs med min hals

du snörvlade tyst mot min axel
och jag hoppades att mina andetag
skulle räcka
för inga ord gjorde det

hade inte menat att
få dig att bryta ihop så totalt
och när du långsamt satte dig upp
lyste månljuset över ditt plågade ansikte

jag vände bort blicken
och du tittade ner på marken igen

tänkte att egentligen förtjänar du
det här
nu vet du hur det var för mig
alla gånger du blundade när jag föll

du sökte min blick igen och jag
svalde ilskan för att möta den
förlåt sa jag
förlåt för att jag inte längre kan älska dig

*

jag
är trött på att vara tjejen som
snubblar över fötter och finner trygghet
i fina främlingars ögon
som egentligen är fiender
men det vet inte
jag
som bara behöver någon att ta tag i
när jag håller på att falla
på grund av mina egna misstag
och missräkningar

och jag snubblade på dig
när du sträckte ut benet
och sedan räckte mig en hand och en ruffsig brun kaluffs
som du visste att
jag
inte skulle kunna motstå i ens en sekund

för du kunde se att
jag
var en sådan som snubblar över fötter och
finner trygghet i en fin främlings ögon
som egentligen är en fiende
men det visste inte
jag

rädslan för att gå ut genom dörren
när ingen där utanför är likadan


(eller för att alla är det)

du sa att det inte var någon annan
det var ingen
och jag var inte någon

jag vet inte varför det träffade mig
som ett skott i mitt hjärta
jag vet inte varför allting föll
och jag snubblade

men jag vet
att denna gången fanns inte du där
och du kunde inte dra upp mig
du satt inte där brevid
och höll i min hand
och såg sådär underbar ut

du var där borta
på andra sidan telefonen
och jag var här
och det var då det slog mig



jag är inte någon för dig längre,
nu är jag ingen.

Sex, en känsla av skam
jag visste inte vart du var,
men att du försvann
blickar, kommentarer som
trängde djupt in i själen
men att du förstörde mig var inget
du förstod, för dig var det ju bara ord.