Paulines

det var så kallt den oktoberkvällen
att dina tårar nästan kändes varma
när de rann längs med min hals

du snörvlade tyst mot min axel
och jag hoppades att mina andetag
skulle räcka
för inga ord gjorde det

hade inte menat att
få dig att bryta ihop så totalt
och när du långsamt satte dig upp
lyste månljuset över ditt plågade ansikte

jag vände bort blicken
och du tittade ner på marken igen

tänkte att egentligen förtjänar du
det här
nu vet du hur det var för mig
alla gånger du blundade när jag föll

du sökte min blick igen och jag
svalde ilskan för att möta den
förlåt sa jag
förlåt för att jag inte längre kan älska dig

*