Paulines

nykär
knoppen får fukt och en
blomma slår ut i mitt bröst
den är ömtålig, kräver
näring
omsorg
tid
ljus, men
den är vacker, klarröd
värmande och evig

låt den inte vissna för
så länge du vattnar den
blommar den åter
för dig
för alltid

jag avskyr dina åsikter
och du klagar på mitt hår
jag skrattar åt ditt skämt
som ingen alls förstår

du tycker om mitt skratt
och jag förstår inte vad du ser
du står ut med mitt humör
vare sig jag skriker eller ler

ibland frågar jag vad det är
som får oss att älska varann
du bara skrattar och svarar
du är en kvinna och jag är en man

liten mjuk och ömtålig
du kilar mellan staket
och smyger under hus

du samlar mat i form
av frön och du dricker
där det finns vatten

du är en nomad i all
din renhet och misstas ofta
för ett skadedjur

men jag ser dig för vad du är
och du är vacker min vän
du är ett liv och värdefull

jag kan se hur du drar
dig tillbaka varje gång vi är i
närheten av orden

liksom reflexmässigt glider
du iväg som om något
skrämt dig

jag testar nya sätt
jag går nya vägar för att
få dig att sluta rygga tillbaka

men du släpper min hand
du vänder bort din blick
och byter ämne

varje gång jag ger dig lite
mer så ger du lite mindre
förlåt älskling, men jag trodde
att förhållanden handlade om att ge och ta

men nu har du tagit allt
och jag har inget mer att ge

det är förundrande hur du påverkar mig;
ditt léende eller bara tanken på dig

att se dig gåendes åt mitt håll;
ditt sätt att röra händerna, hur du spelar din roll

hur jag blir alldeles glad och varm inuti;
på morgonen, när du smyger förbi

min lugna andning när jag hör din röst;
dina underbara ord, ditt sätt att ge mig tröst

ja, det är förundrande hur du påverkar mig;
hur jag, trots allt du gör, aldrig kan säga nej

dansande spöken
över vår älv
de finns i skuggan
när du går själv

de knuffar
trycker, hoppar och jag
pressas mot staketet
och mina revben gör ont
jag förlorar energi
och
tappar andan för en sekund

jag är liten och jag
kan inte ta emot allt
tryck
jag är ensam, jag är
förvirrad och slungas i
cirklar
jag tittar upp

jag fastnar i ditt ögonkast
och jag ser
tryggheten
drömmen
kärleken
och allt som jag längtat efter
jag är fast

jag har inte ont
jag
är lycklig, jag pressar
bak dem med ny styrka
jag lyfter upp mina armar
och ler
jag
är hel

en frusen decemberkväll och våra ögon möttes en första gång
men det fanns inget där
jag lade dig inte på minnet
och du hade någon annan kär

en mild aprildag och våra ögon möttes igen
du log åt någons skämt
och jag gick förbi dig
precis som om inget hänt

en glödande sommarnatt och våra ögon möttes igen
din blick höll mig fast
där du satt ensam vid bordet
men jag slöt min i all hast

en stormig höstgryning och våra ögon möttes en sista gång
som främlingar på språng
du och jag blev ett vi
och du sa "det visste jag från första gång"

och jag går sönder
bryter samman
slits i tu och gråter

för jag älskar dig
och du är borta och
jag är rädd

gjorde det ont?
är det bättre nu?
är du någon annanstans nu?
är du lycklig?
mår du bra?
saknar du oss?

för jag saknar dig så,






4/12-10 R.I.P.

vaggvisor och klia på ryggen
en doft av trygghet och
trötthet där jag som liten
fann mig ofta

spela brännboll på trädgården
och klättra upp på taket för
att hämta bollen
"ta det försiktigt"
ropade alltid morfar

klappa hästar i hagen
och ta med morötter från
källaren och berätta
om livet som det är nu
jag var nio år

potatismos på tallriken och
falukorv med fruktsallad till
efterrätt och känslan
av släktband vartannat
år

mina släktingar är finska
och jag bor i Sverige
som är mitt hemland
men hemma är jag i Finland
egentligen