Paulines

jag stängde ögon en halv sekund
och alla åren försvann
men det är över tio år sen nu, vännen
tio år sen som vi brann

av livslust, fantasi och skämt,
skogen var vår värld och
ingenting var förstört; ingeting
hade hänt

men dagarna gick och vi växte upp
sorgen tog över dig och jag blev till åtlöje
men du tog hand om mig, trots
hans nöje

vi sårades men du stängde av,
jag kunde inte förstå; jag,
med ett inre stormigt som ett hav

jag var inte beredd på livets vassa kanter
och du föll handlöst och svaret kan jag nu nå;
vi fick aldrig veta hur allting såg ut

jag önskar att någon berättat för oss då;
att på varje snöre finns en knut