Paulines

och jag trodde att jag låst den dörren
för längesen
trodde att jag kastat nyckeln
ner för ett stup och
glömt

men nu har du öppnat den
och jag blir nervös
när du skriver till mig
vad det den här känslan som jag valde att kväva?
är det den här känslan som jag är rädd för?

det finns något som bränner i
magen och jag
vill säga mer saker än jag borde
är det dags nu?
för det var en evighet sen jag
bestämde mig för att inte känna såhär

och plötsligt bryr jag mig
om vad dina vänner tycker

och jag skakar
som en explosion av
känslor
och mitt huvud är alldeles varmt
för du är nära

jag kan inte vara normal
utan
bara nervös och
lycklig
fylld av något
nytt

din hand vid min axel
och jag rör mig
i slowmotion
och du lämnar ett
avtryck utom
och
inom
mig

jag älskar
hur du får mig att
må för hela
jag blir med ens
medveten om
varje detalj
om
varje ord och jag älskar
dig [miles]

du brukade vara min vän
men nu kvävs jag av
stillheten och tomheten
för jag behöver
liv rörelse
och civilisation
men du är alldeles
tyst
och brunnspaken är tom
efter klockan åtta

jag blir ensam
vandrandes
letandes
efter någon annan som
kan radera tomheten
men älskling nu kan jag
inte andas din förorenade
luft längre

du vet att du alltid har
en plats i mitt hjärta
för vi har haft ett
förhållande så länge
men nu måste jag
ut i
världen och
få upptäcka nya
vidder och leva
lite mer
känna känslan av att
tappas bort i ett folkhav
att aldrig vara ensam

förlåt Göteborg men nu
finns här inget kvar för mig
för jag är trött på att
höra ekot av mina egna
fotsteg