Paulines

det är lätt att ramla tillbaka i
gamla spår och sakna något som
inte längre finns
och när jag ser dig så ser jag
ibland en skymt av oss

jag menar inte att jag saknar dig
för sådana känslor har jag
kvävt men ibland
saknar jag det vi hade;
en totalt och hänsynslös förälskelse

vi skrattade och kysstes
kramades i regnet
älskade (varann)
utan en tanke på morgondagen

men den kom, för det gör den alltid
och plötsligt har det gått 4 år sedan
vi blev ett avslutat kapitel

för jag har inte blivit kär igen,
och då är det lätt att ramla tillbaka i
gamla spår och sakna något som
inte längre
finns

vårt samhälle är till för att
kväva och bryta ner
du kan kämpa om du vill
men det är ingen som ser

vi arbetar och står i
varenda dag
men dina ansträngningar är inte värda något
för det står i en lag

fast på botten
av sjön och där blir den kvar
politikern har makten över alla
och han tar inte hänsyn till din far

så kämpa om du vill
men det är ingen som ser
i djungelns lag finns ingen sympati
för den som står ensam emot fler

En klump i halsen

Fyller mitt huvud med ord

Om dig och din röst

Klumpen kallas för kärlek

Och jag kan inte andas

en av miljontals
och jag vet att jag inte har en chans
ändå tar jag min finaste kjol
och svart eyeliner och
skriker lite högre
och viftar lite mer
än alla de andra

bara för en sekunds ögonkontakt
och kanske ett leende
som jag kan misstolka som
ett igenkännande
men jag är inte desperat
eller galen; jag är bara
förälskad

jag stängde ögon en halv sekund
och alla åren försvann
men det är över tio år sen nu, vännen
tio år sen som vi brann

av livslust, fantasi och skämt,
skogen var vår värld och
ingenting var förstört; ingeting
hade hänt

men dagarna gick och vi växte upp
sorgen tog över dig och jag blev till åtlöje
men du tog hand om mig, trots
hans nöje

vi sårades men du stängde av,
jag kunde inte förstå; jag,
med ett inre stormigt som ett hav

jag var inte beredd på livets vassa kanter
och du föll handlöst och svaret kan jag nu nå;
vi fick aldrig veta hur allting såg ut

jag önskar att någon berättat för oss då;
att på varje snöre finns en knut

jag kan inte göra allt
jag kan inte hantera
all press
stress
tryck som får mitt
hjärta att slå hårdare
än vad min bröstkorg tål

jag kan inte organisera
era liv och
mitt eget
för det är för mycket
och mina lungor tar inte
in så mycket luft

jag kan inte prestera på topp
hela tiden
jag kan inte få
lika bra betyg som du
för din hjärna
är en svamp
och min är långsam

jag kan inte vara lycklig
för jag drunknar
i tomhet
oavsett vem jag är
eller inte är med
för jag är inte tillräcklig
på någon nivå

jag kan inte bli normal
för det är för mycket
som pågår
i mitt huvud hela tiden
och det är ingen som
vet att allt
inte fungerar som det ska

och
jag är inte hel alls,
jag är helt trasig

Eldsjäl
din låga är svag
men den glänser och glöder
inuti ditt hjärta


du behövs här
vintern är på ingång med
mörkrets kyla


Eldsjäl
hitta din styrka
mäkta att blossa och brinna
som en gång förut

det är något som går sönder lite grann
inuti när man ser den
starka flickan med det röda håret
som alltid kämpat mot stormvindar
och blixtar utan att ge vika

hur man ser henne nu
ensam och sargad
på något sätt trasig
och annorlunda än förut

man vill laga och hjälpa
plåstar om såren som finns
på insidan och hitta den där
styrkan, gnistan
som fick oss alla att häpna
varje gång hon
steg in i ett rum

vart tog den vägen?
vart tog du vägen?