man ska aldrig sluta hoppas på ett lyckligt slut


för hon är röda sidenband
och läppar vita av rimfrost
med händer som gång på gång
föser en hårslinga bakom örat

han är svarta spetsiga skor
och nyklippt hår som ramar in
det alldeles perfekta ansiktet
som han så ofta döljer bakom
halsduken

de är dem vars händer smiddes
endast för att passa i varandras
vars läppar inte kan kyssa någon annans
och vars hjärtan slår i
perfekt
takt

i en värld där glada ansikten är den senaste trenden


ingen är på riktigt längre
för det är för svårt att öppna
ögonen när man står framför spegeln

och ingen är på riktigt längre
för det är tungt att ge sitt hjärta till
någon ny

eftersom ingen är på riktigt längre
blir det svårt att veta om en lögn
är en sanning

vad jag vill säga är att,
ingen är på riktigt längre
för det är för plågsamt att vara äkta
när man blir kvävd av sina egna tankar


jag var trasig då men nu är jag ok


mina tårar har torkat för längesen
och jag tror att du märkte det när vi
passerade varann som hastigast
utanför affären

och jag sträcker på ryggen nu
inte längre rädd för att krympa
när jag möter din likgiltliga blick
som brukade vara så varm

ibland när jag är nostalgisk
skulle jag vilja säga till dig att
jag inte längre letar efter ditt ansikte
i stora folksamlingar

och nej,
min säng är inte tom utan dig
för ligger jag ju fortfarande i den
*

när ljuset slocknar helt


mörkt marinblå ögon
som söker fäste när persiennerna
dragits ner
och inte den minsta glimt av ljus
når in

djupa tunga andetag
och någon som står alldeles intill
men inte så nära att hon når
fastän händerna trevar i luften

repet som dras åt hårdare
runt den redan ömmande halsen
och
utanför persiennen går solen ner
samtidigt som
flickan med de mörkt marinblå ögonen
drar sitt sista trasiga andetag

ibland


januari
det har nog alltid vart min månad
som fört med sig ännu ett år
till min kalender
sjutton långa år snart
men den här kylan är mer
än vad jag vill ha

för ibland så räcker inte
varm choklad som smeker
i halsen när man känner sig
ensam i vintermörkret
och jag sitter själv på mitt rum

ibland så vill man ha
något mer som smeker
kanske en kind,
eller torkar bort en tår
när vintermörkret kyler
ner varenda cell inuti min vanligtvis
varma kropp

kanske när januari tar med sig
ännu ett år till min kalender
kan jag hitta en hand att hålla
i vintermörkret
när jag sitter ensam på mitt rum

men tills dess,
dricker jag min varma choklad
sätter på elementet
och väntar

jag behöver nog höra en gång till att det inte var på grund av mig

ibland önskar jag att det var du som
föll gång på gång
och slog dig lika hårt varje gång
för kanske skulle du då förstå
hur satans ont det gör när
Du vänder bort blicken
så fort du ser konturerna av mig i
din ögonvrå

ärlighet varar längst, även om den är i hemlighet

nån gång ibland saknar jag oss
och soliga parker
med läskiga fullegubbar
och galna fiskmåsar

och ibland saknar jag
du&jag
fnissandes eller gråtandes
tillsammans
med stjärnor under ögonen
och brutalt omatchande kläder

ganska ofta saknar jag
vi
när vi fikade med pojkarna
och gick med kinaskor i
snöslasket utanför fröken olsson

ofta saknar jag dig
så fruktansvärt glad
med ett smittande leende
och världens bästa vänskap

du kan väl ändå vara lite mer diskret med ditt nonchalerande


jag lurade nog mig själv
när jag blundade
och såg kärlek i dina ögon

jag sa att våran kärlek var på låtsas, för det var ju så du kände

du kan sluta säga att du förstår
för jag tycker inte alls om ditt
nedlåtande skratt när jag säger
att du är allting för mig

och du kan behålla alla
halvt färdigskrivna kärleksbrev
som jag lämnade öppna i mitt rum
för att du skulle få en glimt
av vad som pågår här när
du är långt borta

du kan gå härifrån och låtsas
som jag aldrig någonsin existerat
för det är ju så du gör
varje gång
vi är bland andra människor

nej

nej snälla mamma inte den
för doften av sömnlösa nätter
& obotlig ångest kväver mig

nej snälla mamma inte den
alla minnen kommer tillbaka
och mitt hjärta slår snart
sönder revbenen

nej snälla mamma inte den
nu går alla orden om misslycklande
bärsärkargång
i mitt redan ömtåliga sinne

nej snälla mamma inte den
jag klarar inte av det här,
jag faller handlöst
& mardrömmarna är här igen

jag hoppas du ser på mig nästa gång i korridoren

för du är lika söt som de där kakorna
med kokossmak som jag älskar
och min magkänsla viskar att
våra händer,
de skulle nog passa lika perfekt ihop
som två bitar
i ett två-bitars-pussel

trasigt sinne och trasiga skor

dina ögon är fyllda av mer tårar
än vad en vanlig persons ögon maximalt kan hålla
men du är tärd och härjad
av alla slag och kast
och ord som människor slänger ur sig i all hast

men du kan inte stänga av
eller koppla bort
för din verklighet är alltid alldeles för nära
och för äkta för att ens kunna intala sig att
allting kanske inte är på riktigt
kanske är något en dröm
kanske finns det kärlek till dig därute nånstans









men kanske inte

minus och minus blir plus, rätt och rätt blir fel

jag visste nog att det var fel
men dina varma andetag mot mina läppar
och handen långsamt ner längs min ryggrad
var alldeles för svårt att motstå

det var nog fel
för våra ögon möttes aldrig
vi var bara uppfyllda av något
lust kanske
något som fick dig att dra mig intill dig


men framförallt
var det fel
när du gick ur rummet i tystnad
och inte kom tillbaka

jag hann inte ens säga ditt namn

det finns saker som
får en att dra sig tillbaka in i sitt skal,
som en snigel när någon sätter foten precis framför

som när jag var på väg mot dig
skakig & nervös med ben av gelé
och hon dök upp och tog självsäkert
tag i din hand

och jag drog mig tillbaka
innan du såg mig i ögonen
för du skulle aldrig förstå

att det finns saker som får en
att dra sig tillbaka in i sitt skal,

som när du blev hennes mitt framför mina ögon

om jag inte slutar titta på dig snart så förlorar jag mig själv igen

mina ord fastnar i halsen
när du vänder bort blicken

& du och jag kommer aldrig bli vi

fötterna kan stanna, men hjärtat fortsätter slå

regbågen försvann samma sekund
som jag satte min fot utanför tröskeln
den var väl inte menad för mig
(som så mycket annat)

vinden slet tag i mitt hår
och mina tårar som rann ner
innanför kragen på min tröja
och lämnade blöta kalla avtryck
på min trettiosju graders varma kropp,
vinden har har aldrig varit min vän
(som så många andra)

men mina fötter visade mig
min världs bergochdalbana
saker som gått snett och saker som
fått mig att springa på moln
var och en som format mig
till den jag är idag
från den jag var igår
till slutligen den jag kommer vara imorgon
så jag låter klockans visare snurra vidare
och mitt liv forsätter sin vals
(som så många andras)

det fanns en tid då du såg rakt igenom mig

jag skulle kunna leva på
att bara få känna din värme genom den där tjocka tröjan
alla dina små detaljer
dina smilgropar
& hårslingan som alltid föll i ögat

din hand i min
när jag för andra gången grät
i närheten av dig
(och ca tusen gånger när du inte såg)

att stå i kyla och regn
med dina armar runt mig
med huvudet mot ditt bröst
kan vara det finaste jag vart med om

din ovisshet om att min kärlek
inte kan ta slut
och hur jag går sönder inuti
varje gång jag ser din ryggtavla försvinna ut genom dörren

jag skulle kunna leva på
saknaden av allt vi hade



för vem skulle veta?
du har ju redan slutit dina ögon

det krävs två, så vad tänkte jag på?


jag utnämnde mig själv till den mogna av
oss två
eftersom jag är den med erfarenhet
ändå är det du som gått vidare
medans jag står kvar här på samma ställe
ensam i regnet med hoppet
om att du ska vända tillbaka

jag har nu kämpat så länge för oss
att jag glömt bort vad jag kämpar för
hur kan jag kämpa för oss två
när jag bara är en som kämpar?
hur kan det påverka oss när
jag sliter och drar i dig
som inte ens ser mig längre?

hur kan jag kämpa för något som inte längre finns?

i drömmarna får känslor falla fritt


på varsin sida av månen
& himlavalvet har delat på oss
vi var för bra för att vara sanna

så många stjärnor
så många tårar
men vi var magiska.

för en kyss får inte låta hela universum explodera
vi var vårat eget big bang
så himlavalvet delade på oss

och det finns oändligt många stjärnor
och ner från mina ögon rinner lika många tårar
för vi var för bra för att vara sanna



men älskling, jag släpper aldrig drömmen om oss.

varför är dina andetag så långt borta när jag är alldeles intill?

älskling

vi började så bra och allt var på låtsas
vi använde aldrig ordet föralltid
det behövdes inte
(inte med våra känslor)

vi var aldrig dom
som sa jag älskar dig
vareviga dag
för allt som behövdes var
dina ögon som sa så mycket mer än vad ord nånsin kan säga

men älskling
vad var det som hände,
varför slutade ditt hjärta slå för mig?




för min kärlek är föralltid och jag älskar dig
fortfarande

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0